Gråt inga tårar..eh...kompis?

Ni vet den där artighetsfrasen man använder mot folk man inte känner särskilt bra och egentligen bryr sig om särskilt mycket: "Jaha, hur är det med dig då?"

Man förväntar sig ju aaldrig ett ärligt svar. Man förväntar sig att folk är så pass svenska att dom vet bättre än att berätta hela sitt livs historia eller om alla krämpor. Man förväntar sig verkligen att dom har vett nog att inte börja gråta.

Idag tömde jag papperskorgar för glatta livet, tanten satt vid skrivbordet, hon är oftast glad och trevlig. Så jag frågade hur det var. Och så kom det. Darret på underläppen, tårar på kinden. Läget var, om jag uppfattade hennes ord rätt där genom snyftandet, värdelöst. Hennes karl hade träffat en annan. Och så grät hon lite till, hämtade sig lite och berättade heeela historian. Allt medan jag stod där som ett fån med en soppåse i handen och inte visste vafan jag skulle säga eller göra. Slänga påsen? Stå kvar med påsen i handen? Sätta mig i stolen och leka psykolog, fortfarande med påsen i handen? Krama om henne, med påsen i handen? Säga att han minsann är ett kräk och köra den slitna "Mister du en, finns det tusen åter. Finner du en, står tusen och gråter" till en 60-årig tant?

Jag sa inget alls, för mitt i snyftandet och snörvlandet kom VD:n in och frågade hur det var. Tanten bröt ut i ett riktigt bölande, jag tog min soppåse och smög därifrån. Fortsomfan.

Har en känsla av att det hela kommer fortsätta imorgon. Yey.