Pepping!

Som Sivan skrev ska vi bli ut på krogen ikväll. Dricka dyra drinkar, inte känna oss medelålders, kanske känna oss tjocka, men framförallt känna oss onyktra. Hurraaaa!

I´m gonna party like I never druckit hembränt before!

Systrarna goes Facebook?

Kanske? Eller inte? Jo? Nä?

Whopper Kaj Hey!

Imorgon vid den här tiden är systrarna ute och svänger sina kurviga och lurviga som aldrig förr. Eller åtminstone på väääähäääldigt länge. Minns inte ens när vi var ute här i stan tillsammans senast. Och det beror inte enbart på min antagligen för höga promillehalt förra gången det begav sig utan för att det faktiskt var mer än två veckor sedan - vilket är ungefär så länge som mitt minne räcker om det inte handlar om PLUnumret till tomater, svenska tomater, körsbärstomater och bifftomaterna på ICA Kvantum där jag jobbade som tonåring. (<-- Längsta meningen alltime.) Dom hänger fortfarande med. 8806, 8818, 8516 och... tror det var 87..? 87nånting.. Fan. Tappat bifftomaterna. Nu är jag mer eller mindre dement. Antagligen mer dement än mindre. Bra, då har jag iallafall en diagnos att skylla på och inte bara ouppmärksamhet. Gul lök slogs iallafall in i apparaturen som 4666. Men det var ju ett fjantigt nr, för lätt att minnas.

Hjälp mig. Jag är störd.

Inom loppet av 2 timmar förla jag fjärrkontrollen till steron fem gånger. Otroligt frustrerande.

Hey Mr Stupid

Jag har en snäll morbro. Så snäll att när han ibland ger mig DN gratis i 3 månader. Det jobbiga är när dessa 3 månader gått och nån snubbe från DN ringer och vill ha mig att prenumerera på tidningen. Ha! Som om jag skulle betala för nånting annat än mat och sprit?

Telefonen ringer. Jag svarar.
Försäljaren: Är det Sonja Syfilis?
Jag: Ja...
F: Du har ju haft DN nu gratis i några månader, och nu undrar jag om du vill prenumerera på tidningen?
Han börjar rabbla upp priser.
Jag: Jag är inte intresserad, jag jobbar på en tidning och kan läsa DN och en massa andra tidningar där om jag vill.
F: Jaha, så du är en kollega?
Jag: Nej, inte direkt...
F: Nähä, så du säljer tidningar?
Jag: Nej, jag jobbar som städare på en tidning, och det ligger ju tidningar lite varstans som jag kan läsa där.
F: Jaha...så du tar dom ur soporna?

Ja, eftersom jag jobbar som städare rotar jag alltid i soporna efter både tidningar och mat. Herregud. Jag blir trött på människor ibland. Rätt ofta faktiskt.

Snaaart, snaaaart är det fredag.

Ett litet tillägg

Jag har faktiskt extremt trevliga arbetskamrater om man bortser från puckade journalister. I fredags gick en av dom trevliga hem och hämtade ett par strumpor åt mig då det gått hål i mina. Och ibland får jag godis. Och jag får fribiljetter till diverse festligheter. Och idag fick jag bröd av tanten i köket. Och för några veckor sen fick jag sallad. Och förra månaden fick jag ett par foppatofflor* av en kontorsnisse. Och vaktmästarn gör allt han kan för att hjälpa mig när saker jävlas.

Och nu till det sista, smått otroliga: Jag uppfattas som glad. Trevlig. Rolig. Vänlig. Hjälpsam.

Jag tar bara ut mina inre aggressioner på journalisterna här. Och hur kul är det att läsa om allt trevligt som händer här i världen? Inte kul alls.

*Ja, foppatofflor är det fulaste som finns. Men gratis är gott. Tyvärr inte alltid snyggt.

Vad är det här för skit?

Den här veckan har bara haft otrevligheter i sitt sköte. Inte klamydia men nästan.

Måndag: 20 liter kaffe på golvet i matsalen. Detta innebär en halvtimmes förseningar i mitt redan cpspäckade schema. 5 timmar senare även 20 liter vatten i köket då diskmaskinen fått fnatt. Självklart jag som får torka upp. Övertid. Får jag lön för den övertiden? Icke.

Tisdag: Sopsäckarna ger mig otrevliga överraskningar då botten hela tiden går ur dom. Onödigt extra arbete som gör mig extremt pissed off.

Onsdag: Försover mig. Börjar 06.00. Vaknar 05.52. Springer till jobbet. Hela dagen blir en enda lång försening. Sopsäckarna fortsätter jävlas, även fast jag dubbelkollar att dom är hela. Dom är inte hela. Jag river ner en lampa på ett kontor och får stå en kvart för att få upp skiten igen. Förseningen blir än mer försenad. Puckad journalist klagar på att det ligger tidningar på golv. Jag föreslår att han slänger dom. Han föreslår att jag ska göra hans jobb. Jag biter ihop och undviker otroligt nog att slå ner honom.

Torsdag: Atombomb över stan, jag blir ensam kvar och får städa upp skiten. Helt säkert.

Och du är gammal!

Var nyss på blodcentralen för att lämna plasma. Fyllde i blanketten, tog kölapp, blev inkallad, lämnade lappen till den 60åriga damen med jättestort hår a´la toksminkade tanten i Days Of Our Lives. Så bokar jag ny tid åt mig och Sonja (tänkte tvinga med henne nästa gång). Så ber hon sedvanligt om legitimation och jag räcker fram mitt körkort.

Så utbrister kvinnan: "Oj, så vacker du var."
Jag förvånat: "Mhm? Jaha... Ja det var ju fem år sedan."

Tanten ler snällt mot mig, nästan lite ursäktande och beklagande. Vafan. På kortet var jag ju nyfyllda 18 år och nästintill oförstörd. Blame me för att jag inte ser ut så längre. Och jag ser speciellt inte ut så en onsdagsförmiddag när jag ska klämma ur mig 3/4 liter vita blodkroppar på så kort tid som möjligt. Äh. Vad vet hon? Med alkohol och rätt belysning så... Jag tog iallafall med mig TVÅ ostmackor därifrån bara därför. Up hers.

Obs: Tantens look-a-like. Inte jag när jag var 18. Inte jag vid 23 heller.

I Gnarp är det snålt med mångfald.

Så en av mina studiekamrater kommer från ovanstående samhälle. De få gånger vi faktiskt studerar så gör hon och jag det ihop. Vi reser de 11 milen t.o.r tillsammans och festar tillsammans emellanåt. I lördags hade vi blivit bjudna till en av våra medstuderande till hennes hus(! fäncy fäncy för oss kombo-kollektivare vars framtida husaffär är lika avlägsen som att Per Elofsson ska stå överst på pallen igen.) Där skulle det vankas kopiösa mängder mat, sprit och bastande. Fabulöst.

Klockan blev kväll och vi blev upphämtade av E som skulle köra oss till sitt hus. På väg till huset åker vi över en viadukt som leder till en av stans förorter. På viadukten går en man. Iklädd röda bermudashorts. Och blå dunjacka. Så utbrister min vän C: "-Hallå! Vad är det där för karl som går i shorts såhärårs?? Och sen när började även karlar ha svarta tights under shortsen?!? Ser ju inte riktigt klokt ut."

Ehrm.. nä precis. Mannen hade inga svarta tights under shortsen. Hon kan ju alltid ursäkta sig med att det inte finns någon invånare med invandrarbakgrund i hennes barndomsby.

Say what?

Mina enda polare där på mitt jobb: En fönsterputsare á la 60 bast och en vaktmästare á la 60 bast han med. Oftast pratar dom om gamla minnen, gubbar och gummor. Jag läser oftast tidningen, gör allt för att inte höra vad dom pratar om och svarar endast på tilltal. Men idag kunde jag inte låta bli att höra...

"Men hörde du om Olle! Han hade gjort illa sig. Nåt med muskelfästet. Nåt med bikeps.."

Bikeps? Är det nåt gammellatinskt? Jag bara undrar.

Mitt liv som städare

Börjar dagen med att snosa från o4.00 till 04.45. Kliver upp 05.15. Går till jobbet. Dör lite av utleda på jobbet. Utför jobbet medan jag intalar mig själv att det snaaart, snaaart är fredag, lite som ett mantra. Saker och människor jävlas. Antingen översväming vid kaffeautomat, botten går ur sopsäckar eller människor som frågar (läs: kräver) saker. Svett, svordomar och skratt far ur mig.

Snaaart, snaaart är det fredag.

Blir lycklig då jag upptäcker att en toalett inte har blivit använd! Jag kan alltså skippa att städa den! Bara 29 toaletter som behöver städas alltså! Lyckan är totalt. Fem minuter senare råkar jag skvätta vatten precis i skrevet vilket gör att det ser ut som jag kissat på mig.

Snaaart, snaaart fredag.

När fredagen så äntligen kommer och jag lyckligt visslar mig fram bland sopkorgar och puckade journalister så tas jag raskt ner på jorden. "Nu är det bara 2 dagar kvar till det är måndag igen".

Det finns alltså folk som är mer pessimistiska än vad jag är. Otroligt.

Återigen

Dessa modebloggar. Dagens outfit. Seriöst, jag skiter fullständigt i om du har jeans, leggings, dyraste väskan i kvarteret, mormors gamla jacka, morfars gamla hatt eller vad fan det nu kan vara, på dig idag.

Om 100 år, tror ni verkligen att nån kommer minnas att ni anstängde er så förbannat för att se så konstiga ut som möjligt? Det är kläder. Tygstycken. Det svälter barn i Afrika för bövelen.


Jag måste förresten köpa en bärbar dator. Stationär dator är ju pinsamt. Och jobbigt. Stackars mig.

Småkakernsvänner

Ja, jag har lagt fram en motion om att vi ska bilda en fikaklubb. Än så länge är det bara jag som är riktigt på. Mest för att jag vill komma hemifrån men också för att socker är bra för kroppen.

Nå? Vilka är på? Vi sammaträder på Waynes om..öö...37 minuter. Syns där.

Blå monster

Ja, moderaterna och deras polare alltså. Jag är egentligen inte politiskt insatt, men trots det fattar jag att dom fixar räkmackor åt dom rika och hårdbröd (om ens det) till dom "fattiga".

Assfuckersfuckerasses.

Ja jävlar!

Fikade på jobbet idag, surrade om ambitiösa människor.

"Men Sonja, du verkar ju vara så ambitiös!"

Ööö? Jag jobbar som städare. Gör man det är det väl ett rätt stort tecken på att man inte är ambitiös? Jisses.

Titta vad jag fick på jobbet!

Efter att en ond man skjutit en gummisnodd på min läpp så den svällde upp till..eh..ja, den svällde upp... fick jag den här. Som tröst? Som en pik? Jag vet inte? Och om jag nu ska ta det som en pik, ska jag då ta det som att jag är tjock som en gris eller att jag är en smutsgris?

Hemma är inte alltid bäst.

Systrarna har alltså varit i sin gamla hemstad tvååååå (2) helger i rad. Och ja.. här i medelpad är vi som inte fyllt 25 än relativt unga i krogkretsen och behöver inte skämmas även om vi är ute vareviga helg. Andra bullar blir det när man åker hem. Från att vara yngst blir man omedelbart äldst på stället fast att distansen bara är 10 mil. Jag och Sonja gick från två halvfräscha 20+ till medelålders surkärringar med kolesteroligenkloggade blodkärl, och allt detta på bara 10 mil. Sverige är fantastiskt.

När vi inte var på bykrogen så var vi i affärerna (typ alla de tre som finns..). Men kära vänner... Varför, o varför var det någon som bestämde sig för att producera dessa?!? Det övergår iallafall våra förstånd. Inte en särskilt stor bedrift med tanke på att våra förstånd oftast är obefintliga, men ändock.

----------

Ja precis! En pennkanin så man får skriva med kaninens jättekuk. Festligt. Och vem vill ha en blodbägare? Ångermanland/Transsylvanien - same same uppenbarligen.

Hur många timmar av livet går åt till att leta matchande sockar egentligen?

I´d die for you.

Sivan är världens bästa bästaste vän.

Siv, om du vill ha en njure nångång så skulle jag ge dig en. Kanske min egen, kanske någon annans.

Kära Siv

Det är inte bajs på kökshanddukarna, det är bara blodpudding. You have nothing to fear.

Helgen spenderades även denna i hemstaden. Nu anser jag att jag varit hemma så mycket att jag inte behöver åka tillbaka förrän vid jul.

Om jag orkar kommer det även en eller två bilder som är mer eller mindre roliga.

Över och ut.

Extreme bloggmakeover

Javafan, jag antar att ni var lika trötta på skiten som vi var. Vitt är det nya svarta. Och ja, bloggen borde byta namn. Väldigt lite fylla, extremt lite sex. Ska fila på det en stund.

Och så måste jag bara vräka ur mig lite otrevligheter kring journalister. Ja, återigen. It´s a never ending story. Jag moppade golv (eftersom det ju är min favoritsyssla här i livet, strax efter att bli onykter) och så kom en kvinnlig journalist gående.

"Hur stavas individuell? Med ett eller två l?"

Fast hon frågade såklart inte mig, jag är ju en städare och alltså mentalt efterbliven och således extremt dålig på stavning. Människan hon frågade var inte helt säker, men trodde nog att det var med två l. Jag kunde inte vara tyst och sa helt enkelt att det stavas med två l. Trodde dom på mig? Nä. Dom googlade.

Ha så kul när bananflugorna kommer till era papperskorgar, säger jag bara. Eftersom jag är så förbannat dum så har jag helt enkelt inte förstått hur man gör när man tömmer en papperskorg. Iallafall när det gäller era. Hmpf!

Sex var det ju...

Mycket fylla, mycket fetma, mycket klaga har det varit senaste tiden. Länge sen vi nämnde nåt om sex (förutom Sonjas tonårshångelerfarenheter men dom var ju inte självupplevda så vet inte om det räknas). Jag ska göra ett litet försök iallafall.

Systrarna betraktar tiden 20:00 - 21:30 på måndagkvällar som helig tid. Den ägnas oavbrutet i varsin fotölj fullkomligt koncentrerade på det som visas på Tv4+.

Vad och varför? Jo för att den här mannen är så jäkla cool. Så cool att systrarna blir alldeles till sig och är lika fascinerade över hans stundom totala kyla såsom hans oslagbara charm sekunden senare. Och systrarna som båda är över 170 cm och genast dissar alla män som inte är högre än 180 - skulle utan diskussion ge efter om dom fick chansen med den här mexicanen, även fast Cesar tydligen bara är 165cm. Huh! Han är het minsann. Cool är ett ord jag inte tycker om att använda om folk men det passar onekligen in på den här karln. Kan han tygla största värsta elakaste rabiespitbullen som får Cujo att framstå som en blyg chihuahua kan man ju inte annat än bli sugen på honom. Mmm... I like mondays...

Mindre förvirrad och cirka 80% syn

Hon kom hem igen. Det visade sig att hon både slängt sopor och åkt till jobbet. Fast hon inte skulle jobba. Men soporna skulle faktiskt slängas. Ett rätt iallafall. Mycket bra.

Jag städar nu. Ifall ni inte märker det.

Förvirrad och blind

Det här kan vara den lurigaste dagen ever. Eller den jävligaste. Jag vet inte. Det enda jag vet är att när jag kom hem från jobbet och skulle låsa upp dörren så var den olåst. Dörr olåst dock ingen Siv hemma. Alla värdefulla ting verkar vara kvar. Dator, tv, fåtöljer och alkoholen stod på sina platser. En katt sov i en fåtölj och såg nöjd ut. Inga tecken på inbrott. Men då kommer jag till frågan.. Var är Sivan? Jag kommer på flera olika alternativ. Antingen har hon blivit kidnappad, rymt hemifrån, gått ut för att slänga sopor (för att sen aldrig komma tillbaka), åkt till jobbet eller gått till affären. Uteslutningsmetoden är nog det enda rätta i det här läget.


8.13 imorse fick jag toalettrengöringsmedel i ögat. Det är rätt svårt att avancera som städare om man är blind va? Typiskt.

Men for fuck sake forts.

Ja, och som om det inte vore nog med att jag fick utstå lightporr på bussen så fortsatte helgen med barnvaktning av 3-åring på nån form av uppåt-tjack. Även kallad Djävulsbarnet. Och för att göra det hela lite svinjobbigare så hällde jag i mig vin på lördagskvällen och gick ut för att roa mig med vänner på den lokala krogen. O my. När jag stod där och tittade på ungdomarna som dansade, skrattade, hånglade, skrek iiiiihhhh när dom såg nån dom kände igen...ja, då kände jag mig väldigt medelålders. Full, tjock och medelålders. Är det verkligen den bästa kombinationen? Nä. Och för att göra det riktigt genomjävligt så var jag bakis på söndagen, samtidigt som Djävulsbarnet ville leka extremt rörliga lekar såsom kurragömma, cykling och brottning.

Jag överlevde, men är ärrad för livet.

Snabba Sverige och arma systern. Del II

Del II stämmer väl egentligen inte, jag är nog uppe i del fyrtioelva. Men idag damp det iallafall ner en fin liten faktura från Assistancekåren. Som jag skrev nedan - alltså 10 veckor har gått sen det hände. Eeeeh? Det rör sig tydligen inte särskilt snabbt där heller. Inte undra på att standardbeloppet är så högt om allt pappersarbete tar 2½ månad att utföra. Hur många anställda behövs för att skicka ut ett papper?

Standardbeloppet då?: Ettusentrehundratjugofyra svenska kronor. Det är typ 450 nudelpaket.

I am soooooo not gonna pay. Up assistancekårens ass. Asses.

Men for fuck sake!

Helgen är över och sällan (faktiskt aldrig) har jag varit så glad över det som den här veckan. I fredags begav jag mig mot hemstaden i en buss. I bussar sitter man som ni kanske vet väldigt nära sina grannar vare sig man vill eller inte, och denna färd var såklart inget undantag. Jag satte mig på en bra plats, lagomt avstånd till alla andra då bussen inte var fullsatt. Skönt, tänkte jag.

Ha!

En minut senare klev kåtaste ungdomarna i hela Västernorrland på bussen. Tack och lov var dom bara två stycken (en kille och en tjej) annars vet jag inte vad jag hade varit tvungen att bevittna. Dessa två kåtmonster satte sig självklart i sätena bredvid mig, på andra sidan gången. Detta trots att det fanns massor med plats kvar längst bak i bussen. Och så började det. Hångel-SM. Sliskochslask-tävlingen. Göraalltutomsamlag-tävlingen. Stoppaintungansålångtdukan-tävlingen. Självklart var det dagen då jag glömt mitt headset till mobilen och alltså var tvingad att höra på när dom åstadkom mer eller mindre högljudda kroppsljud. Så där satt jag då och trodde att det inte kunde bli värre.

Suck.

Det kunde det. Helt plötsligt slutade hånglandet och tafsandet och killen tog fram sin mobil. OCH BÖRJADE SPELA MUSIK HÖGT. Alltså utan headset, bara spelade skiten rakt ut så hela bussen hörde även fast vi absolut inte bett honom spela musik. Fine, tänkte jag. Nu kanske hånglandet upphör. Icke så! Så snart musiken började spela återgick dom till sina vuxenlekar. Det var ungefär då som det brann i min hjärna och jag i en mindre vänlig ton med ett mindre vänligt uttryck i ansiktet bad honom stänga av musiken. Han såg otroligt nog förvånad ut. Som om han inte alls kunde förstå att jag inte ville lyssna på dödsmetall a la diskant from hell. Ett tag kände jag för att stena honom till döds. Men jag hade inget hårt och tungt nog att kasta på honom. Alltså, det jag vill säga är...

Om jag vill lyssna på musik så tar jag med mig egna hörlurar till musiken som jag själv valt att lägga in i mobilen, iPoden eller vad man nu spelar musiken i. Om jag har glömt mina hörlurar men ändå vill lyssna på musik så kommer jag förbanna mig själv för att jag glömt mina lurar men absolut inte sätta igång musik så att alla hör. Och vill jag se på lightporr så laddar jag väl hem skiten från internet! Jag sätter mig inte på bussen. Förihelvete.

Snabba Sverige och arma systern.

På onsdag är det tio veckor sedan Oden blev krockad. Tio veckor av tjat och tjat och mera tjat på retarderade Bengts Åkeri i Örebro som gett blanka fan i att skicka in bekräftelse på olyckan. Fallet var klart. Skicka in pappershelvetet. No fuzz. Just do it. Ni är ju totalförsäkrade hela vägen upp till era skvalpande vattenskallar så gör det already. Skicka det omgående med er representant som kommer dit en (1!) gång i veckan just för att ta hand om Bengans chaufförers "små" fadäser. "Jo men gumman, du förstår ju att våra bilar kör 9000 mil om dagen, sånt här händer självfallet ganska ofta."

Så förutom att skicka in pappershelvetet kanske ni också bör se över era gubbar som har suttit i samma position sedan Hitler var populär och tydligen förträngt hur man agerar när man manövrerar ett smidigt litet ekipage på 22 meter. Tio veckor. Inga pengar. Nu tack och lov har tidsfristen gått ut så ärendet är nu oberoende av Bengans medgivande, nu behöver jag bara vänta på försäkringsbolagets tvistande och vridande och deras första obligatoriska skambud. Hurray. Tips till kidsen, råka inte ut för något i ett semestrande Sverige. Inte undra på att jag är lat och oenergisk när hela landet är totalt efterblivet. Go figure. Var det såhär innan Tjernobyl också eller är det där vi har syndabocken?

Jag är uppenbarligen mer talangfull som fyllesvamp än svamphinksfyllare.

Så. Efter en påkörning och oändligt massa försäkringsdravel senare var mina kära päron snälla nog att hjälpa mig hitta en ny automobil. Och det hittade vi. I Foppa(toffeln)s svenska hometown. Och som tack för hjälpen var jag tvungen att gå med på whatever crazyness min ma-ma föreslog. Och crazy är en underdrift. Min kära ma-ma insisterade på att jag skulle följa med henne ut i svampskogen. Mhm. En lördagseftermiddag. Några få timmar innan jag skulle köra mig själv ner hit igen så jag o Sonja skulle hinna supa till. Lördag var det ju. Men, jag kunde inte gärna sätta emot när dom varit så snälla med mig så mama, jag o cockerspanieln (här nedan kallad Tunnan) satte fart ut i ingenmansskog.

Alltså. Varje svamp jag hittade visade jag för henne i hopp om att det var en kantarell och bevare oss väl om jag skulle hitta en Trattis! Då skulle jag enligt hennes röstläge att döma vara den bästa dotter som någonsin levt och den nyinköpta Hondan hade antagligen förvandlats till en Lamborghini. Så jag plockade svampar för glatta livet och hon sa "Nej, det där är en sopp." om allt jag visade. Till slut visste varken jag eller Tunnan vad vi egentligen letade, för några kantareller fanns faaan inte i den där skogen.

En smärre evighet senare kom vi till regnbågens slut och ma-ma blev lik en femåring som får syn på Markoolio. Hon hittade kantareller. Och jag med. Jag hittade tre, hon hittade sextielva, men min var störst så jag vann! (?)

Kontentan av denna poänglösa händelse finns inte, men som min mamma babblade på om dessa svampar. Hon berättade var hon brukade hitta kantarellerna, vad man kunde laga för maträtter med dem och all annan kuriosa som jag inte lyssnade till för jag tänkte mer på vad jag skulle häva i mig för berusande drycker när jag kom tillbaka till Stan. Sen förklarade hon att det hade inte varit ett bra "svamp-år" i år för det hade varit - jag minns inte, för fuktigt/för lite fuktigt?

Jag vet inte hur ni resonerar, men ett bra svampår i min värld - anno 2007 långt borta från lingonris och tallbarr - är när man INTE hittar någon svamp. Jeeze...

Ja just det, sedan ramlade Tunnan ner i en myr och gick från tjock, flåsande och långhårig medelåldersvovve till liten, blöt, söt och rufsig valp med stora förvånade ögon. Mamma mycket glad över min goda dotterinsats som svampkompanjon och hunduppdragare, mindre nöjd över att hon visst var tvungen att köra hem den drypande lurvtussen. Och att döma av bilderna nedan ser Tunnan enligt mig mycket yngre ut. Kanske ett dopp i närmsta myr skulle få en att se ut som sjutton vårar igen? Tål att tänkas på.

Före badet: Flåsig och gammal.

Efter badet: Valpig och förvånad.

Ordverifieringen för detta inlägg var för övrigt: knugnggh. Kan inte annat än relatera det till något sexuellt. Jag är bakis. Säkert därför.