Folk - jag tycker inte om dom

Dessa kunder. Jag blir trött i själen och hjärnan. Det bara gnälls och klagas och skälls hela tiden. Jag är inte mer än människa! Jag kan också glömma bort saker! Och även när jag ber om ursäkt så kan folk ändå inte ta den ursäkten. Det ska klagas lite till, gnällas lite till och skällas lite till. Det handlar om en tidning! Jag glömde att fixa ut EN TIDNING till dig. Jag har inte slagit ihjäl ditt barnbarn. For fuck sake.

Det är alltså det som väntar en när man blir äldre. Man ska ringa alla kundtjänster som finns och klaga, gnälla och skälla. Fi fän säger jag bara.

På söndag ska jag åka hem och mysa och ta hand om lilla pappan och lilla mamman. Jag längtar hem.

Nå så fruktansvärt nyfiken

Zombie påstår att han har en present till mig. Jag är dock lite på min vakt, i fredags yrade han om att hans paket var på behörigt avstånd. Nu kanske han har ångrat sig och paketet befinner sig på obehörigt avstånd? Jag vet inte, men jag är jävligt nyfiken på vad det kan vara.

Och givetvis har jag blivit förkyld lagom till festen som vankas på lördag, fantastiskt att jag är en sån baddare på tajming.

Nu ska jag fundera vidare på presenten från Zombie. Ett suddgummi kanske?

Två hål i tanden

Igår kom mina vänner till mig och gav mig paket och hängde med mig nån timme. Jag fick vin, choklad och blomkrukor! Det som jag tycker om mest i hela världen! Vin och choklad alltså, efter det kommer herrn och sen kommer blomkrukorna. Dom fick kladdkaka av mig. Inte så fancy jag vet, men jag orkade/hann inte med nåt annat bak.. Jag har förresten världens bästa vänner. Världens bästa säger jag!

Och så en fråga: varför pratar en av tjejerna i Those Dancing Days som en j-la bäbis?! Tala ur skägget kvinna och kom ihåg att du inte är 2 år längre! Maj gad.




Dessutom har jag ett hål i en tand. Det är säkert mitt straff för att jag kallade den där tjejen för bäbis. Oh well.

Hurrey för mej

25 år fyller jag idag! Som present fick jag ett wake upcall från min kära kollega H klockan 05.45. Snacka om att jag blev överraskad! Han skrek grattis och undrade om jag hade fest. Det hade jag inte, däremot ont i halsen. Sen ville han att jag skulle komma ner och öppna porten åt honom då han glömt sin lilla plutt som gör att man kan öppna dörrarna. Så jag klev snällt upp ur sängen och kutade ner och öppnade alla dörrar så att han kunde börja jobba. 06.02 kom jag hem igen och då låg det ett paket på min kudde! Och när jag öppnat det paketet undrade herrn om jag ville ha mer paket. Det ville jag ju såklart. Två till fick jag! Och när jag öppnat dom och trodde allt var klart fick jag ett till paket! Det var nästan som julafton, fast min födelsedag.

Vid sju kom målarn, det första han sa var grattis. Jag fann det hela märkligt att han visste att jag fyllde år, men tänkte inte mer på det. Förrän jag kom till jobbet och såg att min kära syster satt in en bild på mig i tidningen. Fantastiskt roligt av henne.

Nu ska jag jobba lite. Och snart gå hem och baka.

Det måste vara radion

Min kollega har en radio. En jävligt jobbig radio som aaalltiiiid står på P4. Bara P4 i sig kan ju vara irriterande, men något som är nå så djävulskt irriterande är att så fort jag rör mig minsta lilla åt vänster eller höger så störs sändningen. Det knastrar som fan, piper och lever rövare. Jag biter ihop, försöker röra mig i slowmotion, ska jag hämta ett papper så försöker jag liksom smyga. Men det lyckas ju givetvis inte. Radion känner av minsta lilla rörelse. Den knastrar, piiiper. Lever rövare. Jag fortsätter bita ihop. Radion står för långt borta för att jag ska kunna nå den. Om jag kunde nå den skulle jag stampa på den. Nu sitter min kollega i vägen, men verkar inte störas av knastret som uppstår så fort jag flyttar min kroppshydda en centimeter. Jag blänger på kollegan. Jag blänger på radion. Jag säger saker som "Men guuuuuuuuuuuud vad det knastrar av den där radion!". Han hummar och fortsätter läsa Aftonbladet. Jag skulle kunna säga "Men stäng av radionjäveln innan jag tar livet av både dig och radion!". Det gör jag inte. Jag fortsätter knipa käft.

Men när han går på fika ser jag min öppning. Jag råkar bryta av antennen. Skulle ju givetvis bara stänga av den, men klantig som jag är råkade jag tappa den i golvet. Den landade så tokigt att antennen gick av.

Hoppsanhejsan så det kan gå.

En passande låt också, titta va unga dom va..

Bye bye pengen. Hej hej finanskrisen.

2700 spänn för 2 par glasögon har jag lagt ut idag. Som jag måste ta av mina sparpengar. Ångest. Det jag inte förstår är varför jag känner så här när jag tar av sparpengarna. Exakt vad hade jag tänkt att ha dom pengarna till om inte till sånt här? Fast 2500 kronor på alkohol (som inhandlades inför festen som nalkas) känns ju inte som en vettig grej egentligen, men å andra sidan vill jag inte att alla gästerna ska dricka hembränt och bli blinda heller. Och jag tror inte heller att dom skulle uppskatta att enbart dricka sprit till maten. Siv skulle nog uppskatta det, men hon är nog den enda. Nästa vecka ska det inhandlas ännu mer alkohol och bilen ska visst lagas lite. Det här kan ju tyckas vara fjuttigt för vissa, men i min värld är det rätt mycket pengar. Jag tycker inte om finanskriser.

Ibland önskar jag att Ingvar Kamprad var en släkting till mig och att jag fick ta del av hans miljarrrrder. Men så är ju icke fallet. Det tycker jag är synd.

Se där ja...

Fan vad smal jag kommer bli om detta är sant:

"44. En genomsnittlig chokladkaka har åtta insektsben i sig."

Man tackar, man tackar

I söndags var jag hem till byn, syster ville att vi skulle handla allt inför vår fest och jag följde snällt med till affären. När vi nästan var klara och vagnen var fylld med sjukt mycket onödiga saker (till exempel dricka, varför ha så mycket dricka i bålen? Man dricker ju inte för att det är gott) så kom en utvecklingsstörd kille fram till oss. Tydligen hade syster jobbat på det gruppboende där han bodde. Han var sjukt glad över att se syster och hans glädje yttringar hade inga gränser. Så fick han syn på mig, han plirade med ögonen, slog till mig på axeln (rätt hårt dessutom) och frågade "Hette du da?" När jag sa mitt namn fick jag till svar "Hah, vicketjävlanamn!".

Men vad i hela helvete? Tur för honom att är utvecklingsstörd. Annars har jag sagt nåt elakt tillbaka. HMPF.

Dom här tapeterna gör mig galen.

Iallafall valet av tapeter. Jag föll för en tapet på typ 2 sekunder. Men så velade jag. Herrn tyckte en annan. På något vis lyckades jag bestämma mig för tapeten jag föll för från början. Då kläcker herrn ur sig "En sån tapet har X i sin lägenhet". X står denna gång för exet. Hans gamla flamma. Han gamla flamma som jag tycker extremt lite om. Ni som känner mig vet exakt hur lite jag tycker om henne och ni vet varför.

Och jag tänker fan i mig inte ha likadana tapeter som den subban. Så nu måste jag fortsätta leta tapeter.

25 jävla år.

På torsdag. Förstår ni att rabatten på SJ snart kommer försvinna för mig? Snart är jag 26 och död. Nästan iallafall.

Och man kan ju tycka att man bör fira sin födelsedag med någon slags festlighet. Även om den stora festen är om två veckor så hade jag tänkt mig någon form av alkohol och mys även den här helgen. Men näärå, tydligen har jag i något väldigt svagt ögonblick (jag gissar att jag var full) lovat att vara barnvakt å herrns gudbarn på lördag. Jag har alltså skänkt två lediga helger åt barnvaktande. Så himla vuxet och tråkigt.

Har ni sett Siv?

Inte jag heller. På jättelänge. Man undrar om hon lever?

Jag ska fondvägga hela världen lilla mamma

Ja, det ska jag! Jag ska iallafall fondvägga en vägg i mitt vardagsrum. Ich bin glad i magen. Fast nu kommer ju det där jobbiga när man måste bestämma vilken tapet man vill ha. Vad ska jag välja? Mörk? Ljus? Grön? Brun? Beige? Åååå. Och ingen hjälp av herrn heller då han är färgblind och inte kunde bry sig mindre.

Men vet ni. Apropå färgblind. Jag har blivit blind. På riktigt. Länge trodde jag att jag inbillade mig, men igår när jag skulle kolla på tv i sängen och knappt såg vafan det stod på skärmen så lånade jag herrns glasögon - och jag såg! Jätteskarpt och bra. Jag som hela tiden skyllt på att tvn är kass. Det är ju inte tvn som är kass - det är ju jag! Det är en jobbig insikt. Jag som alltid haft bra resultat på både syn och hörseltesten. I princip dom enda test jag nånsin fått MVG på. Nu är det väl bara en tidsfråga innan jag tappar hörseln och måste ha hörapparat också.

Idag kommer min systerson hit. 4 år och spring i benen. Jag är 25 (snart iallafall) och har väldigt lite spring i mina ben. Han ska översova och vi ska leka med hans leksaker. Det kommer bli spännande.

Jag ska måla hela världen lilla mamma

Nä. Det ska jag faktiskt inte. Jag ska inte måla nånting alls även om jag gärna vill måla om tvbänken. Däremot kommer det en målare och en vaktmästare till lägan idag. Vi ska humma och och titta och peka och humma. Och om jag har tur som alla pensionärer som spelar på bingolotto har så kommer jag få en fondvägg i vardagsrummet och nymålat i köket. Dock måste vi hålla tummarna extremt hårt och hoppas på att farbröderna håller med om att det inte går att ha randiga tapeter till en fondvägg. Det skulle ju bli ka-ta-stråf (som Tony Irving skulle ha sagt).

Annars då? Iiiiingenting. Jag jobbar. Och oroar mig för papa som fortfarande är på sjukan.

Ekonomiskt oberoende mitt i finanskrisen

Det är tydligen jag. Igår köpte jag gardiner. Strök, nålade upp, donade och hade mig. När dom väl var uppe insåg jag att dom var förjävla fula. Herrn suckade åt mig och sa att han aldrig mer kommer låta mig åka på IKEA ensam.

Sivan gjorde ungefär samma sak. Fast ändå inte. Hon skulle till Clas Olsson för att byta nån sladd, eller få tillbaka pengarna för sladden som hon insett att hon inte behövde. Precis när vi parkerar och hennes hjärtegull och jag kliver ur bilen säger hon "Men... tog du kvittot?". Hjärtegullet hade inte tagit kvittot och inte jag heller. Då tog vi en sväng mot köpcentrat och medan jag köpte totalt onödiga och fula gardiner så gick Sivan och hennes hjärtegull och tröståt godis där det bjöds.

Så gick ännu en dag i mitt otrolig händelserika liv.

Och så alla fobierna..

Att jag är rädd för varenda litet kryp är ju ingen nyhet. Spindlar, flugor, myggor, getingar, myror - you name it. Jag finner dom väldigt motbjudande och får panik bara någon nämner ordet geting. Nu har jag dock upptäckt en ny fobi. Tvålar. Inte sådana pumptvålar, nej jag menar sådana där tvålar.. eh.. som ser ut som klumpar. Såna som ligger på en liten tvålkopp. FRUKTANSVÄRT äckliga där dom ligger med någon annans hårstrå på och man vet inte riktigt vad dom tvättat med den där tvålen. Jag får kväljningar bara jag tänker på det. Extremt ohygieniskt. Och så tjatar alla städexperter på med att disktrasan är det snuskigaste som finns - knappast.

Vi vet alla att det är tvålen som är boven. Iallafall klumptvålen. Pumptvålen ligger mig varmt om hjärtat.

Och när vi ändå pratar konstiga saker: inatt drömde jag om mitt ex. Vi bodde grannar. Det kändes väldigt konstigt. Sedan kom hans farmor över med kort på hans farfar när han var liten. Även om hans farfar var en kändis för typ 25 år sen så betyder ju inte det att jag vill ha kort på honom som barn. Det borde ju hon ha förstått tycker man.

Pappa lever. Jag lever.

Jag har äntligen slutat böla och insett att pappa faktiskt inte är död. Han har problem med hjärtat och han är på ett sjukhus. På sjukhus finns det läkare. Det är bra. Allt är bra. Men jag är ändå orolig för honom. Usch och fy så orolig jag är för honom.

Dock till något roligt: nästan alla mina närmsta vänner kommer på min fest. Sånt blir jag glad av. Tillochmed Stiffen kommer dyka upp! Och J, och Lisa, och Blomkålen och A, och Yoka och hurra vad roligt! Sivan är ju självskriven, jag tar henne faktiskt för given. Jag borde nog inte göra det. Jag måste sluta ta saker för givna. Det är farligt att ta för givet.

Snart kommer tårarna

Dom har redan anlänt. Min pappa är på sjukhus. Världens starkaste, bästaste, snällaste, friskaste pappa är sjuk. Det är jobbigt att inse att pappa inte är starkast och friskast. Det är ännu jobbigare att höra på honom att han är orolig. Min pappa är aldrig orolig. Min pappa är aldrig sjuk.

Och jag är blödigast i hela världen och bölar som om han vore död. Herregud. Jag måste skärpa ihop mig!

En sak till

Eftersom varenda blogg innehåller nåt om Obama så kommer inte den här bloggen göra det. Förutom ett litet citat från Will & Grace (fast då handlade det om att Grace haft en sexdröm om karln, det har inte jag haft, vad jag kan minnas):

"Oh bama, you barock my world!"

Glöm allt jag skrev

En bäbis betyder nykterism i minst ett år. Det går ju faktiskt inte.

Bäbistider.

Mm. Jag tänkte skaffa mig ett barn. Efter några år på en förskola och med en systerson som tamejfan alltid är sjuk/förkyld så har jag insett att jag nog också ska skaffa barn. Då får man ju vabba! Om man vabbar slipper man prata med puckon i telefon.

Nu vet jag inte riktigt vad herrn säger om saken men det skiter jag i. En bäbis it is!



Och så lite mer Tiger (videon är väl...eh..ja, inte så bra)! Imorgon är det jag som ska kolla/lyssna in honom på Pipen. Jag längtar.

Jag har förstört herrns bord.

Eller vårt bord då. Men det var hans innan jag flyttade in. Det var visserligen fult, men åtminstone så pass ofult att man kunde ha det framme. Siv hade lekt handyman och målat om sitt bord och då tänkte jag att herrns bord också skulle bli målat.

Gud så osnyggt det blev. Nu måste vi nog åka till IKEA och köpa ett nytt.

Hähä. Jag är så smart. Slug. Listig. Skicklig. Fiffig. Slipad. Ja, ni hajar.

Det är fan i mig orättvist och helt stört!

Det här inlägget handlar om byxor. Och det kan man ju tycka är rätt banalt och inte särskilt viktigt. Men jag håller på få ett bryt tamejfan. Företaget står för arbetskläder för våra anställda. So far so good. Dom anställda får komma hit till kontoret för att prova kläderna. Jag vet inte exakt hur många män vs kvinnor som jobbar för företaget, men det är rätt många av varje. Vad tror ni att det är för modell på byxorna och jackorna som finns att prova här? Herrstorlekar. Enbart. Herrstorlekar som är gjorda för herrar. Män som har manliga former. Typ. Och så kommer det hit kvinnor som ska prova byxorna och så passar dom inte kvinnorna. Då säger lilla chefen att det är ju bara att välja en dammodell istället! Utan att ha fått prova. Och när kvinnorna protesterar då är dom bara gnälliga och jobbiga och borde minsann vara glada för att överhuvudtaget får kläder.

Men hur vore det om männen skulle vara tvungna att prova damstorlekar? Ett jävla liv skulle det bli. Men det skulle såklart inte hända. Allt är fan byggt, gjort, sytt, anpassat efter män. Allt! Inte bara byxor utan hela jävla samhället.


Ååå. Irri!

Hur länge kan man ha ont i halsen egentligen?

Det borde ju finnas någon slags gräns tycker jag. Enough is enough liksom. Men näärå. Ont gör det, hela tiden. Jämt. Länge.

Idag går all min energi åt till att fundera ut ett sätt att ta mig till det stora köpcentret för att köpa sandpapper och penslar. Herrn har sålt bilen så jag kan inte tvinga honom att skjutsa mig heller. Typiskt. Jag har hört att man kan åka buss visserligen..

Full men ingen rulle.

Jag slapp jobba hela helgen. Jag fick se Klungan ("Jag har funnit Jesus, men jag tänker fan inte berätta var jag fann honom för då blir det bara ett jävla spring!"). Helt underbart störda! Kvällen avslutades med alldeles för mycket vin, en väldigt intelligent diskussion om politik med J (eller inte) och ett besök på vår favvokrog. Igår kräktes både herrn och Blomkålen och herrn fann det väldigt förvånande att bara dom två fått magsjuka medan vi andra klarade oss. Att det hade nåt att göra med att herrn drack två snapsar O.P Andersson vid halv ett snåret ville han inte kännas vid.

Snart är det helg igen! Då ska jag Tiger Lou. Om ni inte ska det kan ni titta på honom här istället. Bra kille det där.