Ja, ni vet.. fancy jobb..yadayada...puckade journalister...blablabla.. Jag skulle vilja säga att det hela nog har nått sin kulmen.
Jag står på jobbet, grejar med min städvagn, minding my own business. Då kommer en av dom fram. Jag förväntar mig en utskällning av något slag, eller gnäll av något slag. "Det ligger en penna under min stol... När hade du tänkt ta upp den då? Va?!" eller"Jag hittar inte post it-lappen som legat under mitt skrivbord i ett halvår, har du SLÄNGT den (ditt missfoster)?!" eller nåt annat gulligt och uppskattande. Men icke. Istället ställer han frågan:
- Hur gör du med städvagnen egentligen?
Jag blir lite ställd, tittar frågande på honom.
- Vadå? Jag tar väl hissen?
Han suckar.
- Jamen såklart! Men jag menar annars... vad gör du av den? Tar du med dig städvagnen när du går hem eller?
Eh? Vad tror du gubbe? Att jag drar med mig städvagnen när det är 25 minus ute och djupsnö? Jisös. Nej, jag svarade inte så. Men jag tänkte det. Och nej. Han skämtade inte. Fullt allvarlig ställer han frågan. Keep in mind att det är JAG som är städaren och HAN som är journalisten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
*ASG*
Ja, förstår du hur jag har det på dagarna? :)
Tror han misstänkte att efter du jobbat klart så har du alla dina ägodelar i vagnen och går runt på stan och samlar tomburkar hehe
Robbeli: Ja, tanken slog mig faktiskt. Jag och uteliggarna liksom.
Skicka en kommentar