Jaha. Jag trodde jag levde i Sverige, kösystemets förlovade land. Men icke. Gång på gång blir jag snuvad på lyckoruset som går genom kroppen när man ser eller hör sitt nummer ropas upp. Och alltid, jag säger ALLTID, så är det Asta, 75 som tränger sig före. Alltid. Jämt. Ständigt. När dom ska ta sig över vägen då går det i snigelfart, men när det gäller att få betala mjölken först eller vad det nu kan vara då förvandlas dom helt plötsligt till gaseller! Bruten lårbenshals - my ass!
Jag jobbar inne i stan, i själva centrum. Jag har en halvtimmes lunch. Denna halvtimme offrade jag för att hinna rusa in på banken. Självklart tog jag en kölapp. Självklart hade alla andra i hela stan hunnit ta en kölapp före mig. Som den goda medborgare jag är satte jag mig ner på en hög och ganska obekväm stol och väntade snällt på min tur. Och som jag väntade. Så blev det då äntligen min tur, mitt nummer på skylten. Då händer det. Asta går fram till luckan. Även fast hon uppenbarligen inte har rätt nummer, eftersom jag har det numret i min hand, så får hon gå före mig. WTF?! Jag offrar min lunch för att sitta och vänta i evigheters evighet. Vad offrar Asta? Kanske Ring Så Spelar vi, kanske Ekot eller nåt annat spännande.
Om alla pensionärer bara kunde hålla sig inomhus under lunchtid. Eller åtminstone ta en förbannad kölapp och vänta på sin förbannade tur. Att det ska vara så svårt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar