Bussåkning.

Bussresor är alltid spännande, så var även resan hem från Luleå. Självklart lägger jag på en hunka för att få sitta i affärsklass, som det så fint heter fast det egentligen bara sitter otvättade datanördar såsom undertecknad därbak. Hursom, en affärssnäcka och en affärssnubbe satt faktiskt där den dagen med oss andra dödliga, och jag i min insnöade verklighet har hela livet trott att affärsmänniskor alltid var affärsmässiga?

Affärssnubben fördrev uppskattningsvis ca 90 minuter av färden med att samtala med sin kvinna (eller en av sina kvinnor?). Hans röst brummade värre än den stora björnens i sagan om Guldlock. De tu bytte middagsplaner ungefär en gång i kvarten och fast att han varje gång pushade på sina nya idéer och hittade nya sjukdomstillstånd allteftersom så brummade han alltid till med "men för mig spelar det ingen roll gumman, handla nåt du bara". Han fick tydligen dålig mage av en hel del och halsbränna av allt annat, jag tror de fastnade för sushin till slut ändå....

Affärssnäckan iförd vit tajt skjorta, tajt kjol, tajta glasögon och tajt frilla ringde ett samtal som jag antog var till hennes son eftersom det lät ungefär som följer:
- "Heeeeeeeeej gubbelubben!!! Va jöj du föj nånting då? Ahaaa, ja jag sitter på bussen, är på väg hem till diiiiiig, min lilla snutteplutt. Har du haft det bra idag? Ahaaa, va myyyyyysigt...."
Det var när hon övergick till prat om ostbrickor och vinpavor jag började ana galoscher i mössan. Hon pratade alltså på allvar sådär med sin sambo. My God. Sådär har jag och Sonja aldrig någonsin pratat med varandra, tack och lov. Sådär har jag aldrig pratat till någon, tack och ännu mera lov.

Så som straff till dessa två ägnade jag bussresans 7,5h åt att konstant spela barnsspel på laptopen (med undantag för när bussvärdinnan kom med affärsklassfikat i form av varm choklad och ostbaguette). Jag anade en viss irritation när jag spelade Hot Dish i två timmar. Hot Dish som krävde typ 150 musklick i minuten. Hähähäh. Jag blev nästan själv irriterad på allt musklicksljud, fast bara nästan. Jag njöt ärligt talat av att vara irriterande. Och det var ju bara de två affärsäcklen som drabbades eftersom alla mina nördpals hade tjockaste hörlurarna på sig. Justfan. Hörlurar ska man ju alltid få när man sitter i affärsklassen, men dom blåste hon mig minsann på, bussvärdinnan Vajlätt. Det där namnet har jag aldrig förstått mig på. Hur får man Violette till Vajlätt?