Där hunkarna inte är - där är vi

Systrarna var som så många gånger förr ute och svängde sina lurviga under lördagsnatten i hopp om att kanske, kanske finna Mr. Right. Varsin alltså, vi kan dela tandborste, men där går nog faktiskt gränsen. I ett svagt och ganska berusat ögonblick fick Systrarna för sig att dom skulle kolla in vad som hände i karaokebaren. Det hände ganska mycket där, två killar gjorde sitt bästa för att förstöra kvällen för oss andra genom att sjunga "Guldbruna ögon" så ohyggligt mycket sämre än originalversionen. Precis, originalversionen är inte bra alltså var det här så ohyggligt jävla mycket sämre. När Systrarna stod där och plågades som bäst kom det fram en mindre snygg (men desto mer berusad) kille och försökte styra upp Sivan på bästa sätt - han ställde sig med armarna i kors, tittade henne strängt i ögonen och tog sedan tag i henne för att köra en liten sväng om på dansgolvet. Därefter slet han tag i mig:

- Vad heter du?

- Sonja...

- Va? Signe?

- Sonja!

- Solbritt?

- Nej, SONJA!

- Jaha, vad synd, för min kompis heter Lenny!

Sen slet han upp sin polare från en stol, drog fram honom till mig och återgick sedan till att ragga på Sivan. Hans kompis såg lite lätt besvärad ut, det uppstod någon form av pinsam tystnad, sen skakade han hand med mig och sa:

- Ja het Lenny. Ja ä litte blyg ja.


Nej, det blev inget hångel. Varken för mig eller Sivan. Kvällens höjdpunkt var potatisbullarna som vi käkade när vi kom hem.