Extreme bloggmakeover

Javafan, jag antar att ni var lika trötta på skiten som vi var. Vitt är det nya svarta. Och ja, bloggen borde byta namn. Väldigt lite fylla, extremt lite sex. Ska fila på det en stund.

Och så måste jag bara vräka ur mig lite otrevligheter kring journalister. Ja, återigen. It´s a never ending story. Jag moppade golv (eftersom det ju är min favoritsyssla här i livet, strax efter att bli onykter) och så kom en kvinnlig journalist gående.

"Hur stavas individuell? Med ett eller två l?"

Fast hon frågade såklart inte mig, jag är ju en städare och alltså mentalt efterbliven och således extremt dålig på stavning. Människan hon frågade var inte helt säker, men trodde nog att det var med två l. Jag kunde inte vara tyst och sa helt enkelt att det stavas med två l. Trodde dom på mig? Nä. Dom googlade.

Ha så kul när bananflugorna kommer till era papperskorgar, säger jag bara. Eftersom jag är så förbannat dum så har jag helt enkelt inte förstått hur man gör när man tömmer en papperskorg. Iallafall när det gäller era. Hmpf!

Sex var det ju...

Mycket fylla, mycket fetma, mycket klaga har det varit senaste tiden. Länge sen vi nämnde nåt om sex (förutom Sonjas tonårshångelerfarenheter men dom var ju inte självupplevda så vet inte om det räknas). Jag ska göra ett litet försök iallafall.

Systrarna betraktar tiden 20:00 - 21:30 på måndagkvällar som helig tid. Den ägnas oavbrutet i varsin fotölj fullkomligt koncentrerade på det som visas på Tv4+.

Vad och varför? Jo för att den här mannen är så jäkla cool. Så cool att systrarna blir alldeles till sig och är lika fascinerade över hans stundom totala kyla såsom hans oslagbara charm sekunden senare. Och systrarna som båda är över 170 cm och genast dissar alla män som inte är högre än 180 - skulle utan diskussion ge efter om dom fick chansen med den här mexicanen, även fast Cesar tydligen bara är 165cm. Huh! Han är het minsann. Cool är ett ord jag inte tycker om att använda om folk men det passar onekligen in på den här karln. Kan han tygla största värsta elakaste rabiespitbullen som får Cujo att framstå som en blyg chihuahua kan man ju inte annat än bli sugen på honom. Mmm... I like mondays...

Mindre förvirrad och cirka 80% syn

Hon kom hem igen. Det visade sig att hon både slängt sopor och åkt till jobbet. Fast hon inte skulle jobba. Men soporna skulle faktiskt slängas. Ett rätt iallafall. Mycket bra.

Jag städar nu. Ifall ni inte märker det.

Förvirrad och blind

Det här kan vara den lurigaste dagen ever. Eller den jävligaste. Jag vet inte. Det enda jag vet är att när jag kom hem från jobbet och skulle låsa upp dörren så var den olåst. Dörr olåst dock ingen Siv hemma. Alla värdefulla ting verkar vara kvar. Dator, tv, fåtöljer och alkoholen stod på sina platser. En katt sov i en fåtölj och såg nöjd ut. Inga tecken på inbrott. Men då kommer jag till frågan.. Var är Sivan? Jag kommer på flera olika alternativ. Antingen har hon blivit kidnappad, rymt hemifrån, gått ut för att slänga sopor (för att sen aldrig komma tillbaka), åkt till jobbet eller gått till affären. Uteslutningsmetoden är nog det enda rätta i det här läget.


8.13 imorse fick jag toalettrengöringsmedel i ögat. Det är rätt svårt att avancera som städare om man är blind va? Typiskt.

Men for fuck sake forts.

Ja, och som om det inte vore nog med att jag fick utstå lightporr på bussen så fortsatte helgen med barnvaktning av 3-åring på nån form av uppåt-tjack. Även kallad Djävulsbarnet. Och för att göra det hela lite svinjobbigare så hällde jag i mig vin på lördagskvällen och gick ut för att roa mig med vänner på den lokala krogen. O my. När jag stod där och tittade på ungdomarna som dansade, skrattade, hånglade, skrek iiiiihhhh när dom såg nån dom kände igen...ja, då kände jag mig väldigt medelålders. Full, tjock och medelålders. Är det verkligen den bästa kombinationen? Nä. Och för att göra det riktigt genomjävligt så var jag bakis på söndagen, samtidigt som Djävulsbarnet ville leka extremt rörliga lekar såsom kurragömma, cykling och brottning.

Jag överlevde, men är ärrad för livet.

Snabba Sverige och arma systern. Del II

Del II stämmer väl egentligen inte, jag är nog uppe i del fyrtioelva. Men idag damp det iallafall ner en fin liten faktura från Assistancekåren. Som jag skrev nedan - alltså 10 veckor har gått sen det hände. Eeeeh? Det rör sig tydligen inte särskilt snabbt där heller. Inte undra på att standardbeloppet är så högt om allt pappersarbete tar 2½ månad att utföra. Hur många anställda behövs för att skicka ut ett papper?

Standardbeloppet då?: Ettusentrehundratjugofyra svenska kronor. Det är typ 450 nudelpaket.

I am soooooo not gonna pay. Up assistancekårens ass. Asses.

Men for fuck sake!

Helgen är över och sällan (faktiskt aldrig) har jag varit så glad över det som den här veckan. I fredags begav jag mig mot hemstaden i en buss. I bussar sitter man som ni kanske vet väldigt nära sina grannar vare sig man vill eller inte, och denna färd var såklart inget undantag. Jag satte mig på en bra plats, lagomt avstånd till alla andra då bussen inte var fullsatt. Skönt, tänkte jag.

Ha!

En minut senare klev kåtaste ungdomarna i hela Västernorrland på bussen. Tack och lov var dom bara två stycken (en kille och en tjej) annars vet jag inte vad jag hade varit tvungen att bevittna. Dessa två kåtmonster satte sig självklart i sätena bredvid mig, på andra sidan gången. Detta trots att det fanns massor med plats kvar längst bak i bussen. Och så började det. Hångel-SM. Sliskochslask-tävlingen. Göraalltutomsamlag-tävlingen. Stoppaintungansålångtdukan-tävlingen. Självklart var det dagen då jag glömt mitt headset till mobilen och alltså var tvingad att höra på när dom åstadkom mer eller mindre högljudda kroppsljud. Så där satt jag då och trodde att det inte kunde bli värre.

Suck.

Det kunde det. Helt plötsligt slutade hånglandet och tafsandet och killen tog fram sin mobil. OCH BÖRJADE SPELA MUSIK HÖGT. Alltså utan headset, bara spelade skiten rakt ut så hela bussen hörde även fast vi absolut inte bett honom spela musik. Fine, tänkte jag. Nu kanske hånglandet upphör. Icke så! Så snart musiken började spela återgick dom till sina vuxenlekar. Det var ungefär då som det brann i min hjärna och jag i en mindre vänlig ton med ett mindre vänligt uttryck i ansiktet bad honom stänga av musiken. Han såg otroligt nog förvånad ut. Som om han inte alls kunde förstå att jag inte ville lyssna på dödsmetall a la diskant from hell. Ett tag kände jag för att stena honom till döds. Men jag hade inget hårt och tungt nog att kasta på honom. Alltså, det jag vill säga är...

Om jag vill lyssna på musik så tar jag med mig egna hörlurar till musiken som jag själv valt att lägga in i mobilen, iPoden eller vad man nu spelar musiken i. Om jag har glömt mina hörlurar men ändå vill lyssna på musik så kommer jag förbanna mig själv för att jag glömt mina lurar men absolut inte sätta igång musik så att alla hör. Och vill jag se på lightporr så laddar jag väl hem skiten från internet! Jag sätter mig inte på bussen. Förihelvete.

Snabba Sverige och arma systern.

På onsdag är det tio veckor sedan Oden blev krockad. Tio veckor av tjat och tjat och mera tjat på retarderade Bengts Åkeri i Örebro som gett blanka fan i att skicka in bekräftelse på olyckan. Fallet var klart. Skicka in pappershelvetet. No fuzz. Just do it. Ni är ju totalförsäkrade hela vägen upp till era skvalpande vattenskallar så gör det already. Skicka det omgående med er representant som kommer dit en (1!) gång i veckan just för att ta hand om Bengans chaufförers "små" fadäser. "Jo men gumman, du förstår ju att våra bilar kör 9000 mil om dagen, sånt här händer självfallet ganska ofta."

Så förutom att skicka in pappershelvetet kanske ni också bör se över era gubbar som har suttit i samma position sedan Hitler var populär och tydligen förträngt hur man agerar när man manövrerar ett smidigt litet ekipage på 22 meter. Tio veckor. Inga pengar. Nu tack och lov har tidsfristen gått ut så ärendet är nu oberoende av Bengans medgivande, nu behöver jag bara vänta på försäkringsbolagets tvistande och vridande och deras första obligatoriska skambud. Hurray. Tips till kidsen, råka inte ut för något i ett semestrande Sverige. Inte undra på att jag är lat och oenergisk när hela landet är totalt efterblivet. Go figure. Var det såhär innan Tjernobyl också eller är det där vi har syndabocken?

Jag är uppenbarligen mer talangfull som fyllesvamp än svamphinksfyllare.

Så. Efter en påkörning och oändligt massa försäkringsdravel senare var mina kära päron snälla nog att hjälpa mig hitta en ny automobil. Och det hittade vi. I Foppa(toffeln)s svenska hometown. Och som tack för hjälpen var jag tvungen att gå med på whatever crazyness min ma-ma föreslog. Och crazy är en underdrift. Min kära ma-ma insisterade på att jag skulle följa med henne ut i svampskogen. Mhm. En lördagseftermiddag. Några få timmar innan jag skulle köra mig själv ner hit igen så jag o Sonja skulle hinna supa till. Lördag var det ju. Men, jag kunde inte gärna sätta emot när dom varit så snälla med mig så mama, jag o cockerspanieln (här nedan kallad Tunnan) satte fart ut i ingenmansskog.

Alltså. Varje svamp jag hittade visade jag för henne i hopp om att det var en kantarell och bevare oss väl om jag skulle hitta en Trattis! Då skulle jag enligt hennes röstläge att döma vara den bästa dotter som någonsin levt och den nyinköpta Hondan hade antagligen förvandlats till en Lamborghini. Så jag plockade svampar för glatta livet och hon sa "Nej, det där är en sopp." om allt jag visade. Till slut visste varken jag eller Tunnan vad vi egentligen letade, för några kantareller fanns faaan inte i den där skogen.

En smärre evighet senare kom vi till regnbågens slut och ma-ma blev lik en femåring som får syn på Markoolio. Hon hittade kantareller. Och jag med. Jag hittade tre, hon hittade sextielva, men min var störst så jag vann! (?)

Kontentan av denna poänglösa händelse finns inte, men som min mamma babblade på om dessa svampar. Hon berättade var hon brukade hitta kantarellerna, vad man kunde laga för maträtter med dem och all annan kuriosa som jag inte lyssnade till för jag tänkte mer på vad jag skulle häva i mig för berusande drycker när jag kom tillbaka till Stan. Sen förklarade hon att det hade inte varit ett bra "svamp-år" i år för det hade varit - jag minns inte, för fuktigt/för lite fuktigt?

Jag vet inte hur ni resonerar, men ett bra svampår i min värld - anno 2007 långt borta från lingonris och tallbarr - är när man INTE hittar någon svamp. Jeeze...

Ja just det, sedan ramlade Tunnan ner i en myr och gick från tjock, flåsande och långhårig medelåldersvovve till liten, blöt, söt och rufsig valp med stora förvånade ögon. Mamma mycket glad över min goda dotterinsats som svampkompanjon och hunduppdragare, mindre nöjd över att hon visst var tvungen att köra hem den drypande lurvtussen. Och att döma av bilderna nedan ser Tunnan enligt mig mycket yngre ut. Kanske ett dopp i närmsta myr skulle få en att se ut som sjutton vårar igen? Tål att tänkas på.

Före badet: Flåsig och gammal.

Efter badet: Valpig och förvånad.

Ordverifieringen för detta inlägg var för övrigt: knugnggh. Kan inte annat än relatera det till något sexuellt. Jag är bakis. Säkert därför.

Same old, same old...

Inget nytt. Nada. Njet. Null. Det som fått min puls att höjas över det normala (det behövs egentligen inte särskilt mycket alls, det räcker att jag småspringer i en trappa) var gårdagens shopping på en en hårsalong som hade utförsäljning på alla hårprodukter. Jag må vara tjock men jävlar vad mitt hår mår bra.

Önskar jag kunde skriva att både jag och Sivan har klasar av karlar efter oss. Så är icke fallet. Inga klasar what so ever. Inte ens vindruvor. Dock har vi bestämt att vi ska börja vårt nyttiga liv. Det innebär att vi ska börja träna, äta nyttigt och inte festa lika mycket. Eller iallafall ta mindre groggvirke i groggen och mer sprit. Jag försöker inbilla oss båda att vi kommer vara muchos heta när vi väl är smala. Måste väl säga att det hela går sådär. Har inte rört mig i onödan sen i..öö..? Fast idag har jag faktiskt ätit en morot. Och en pepparkaka.

Just det.

Få ragg på gymmet - ha! Försök slicka dig på armbågen också!

Ja, alltså...folket på Aftonbladet, dom är banne mig inte riktigt kloka. "Ragga på gymmet" - jamen tjena. Jaha? Exakt när ska man hinna ragga? Jag har fullt upp med att andas då jag tränar och jag antar att en syrgasmask inte skulle hjälpa mig särskilt mycket i min jakt på den perfekte mannen. Om jag har förstått det hela rätt så kan svett uppfattas som sexigt (nu pratar vi om svett när man tränar, inte ingrodd svett á la duschengångomåret) men jag antar att ett pionrött ansikte med svett forsande ner för hals och rygg inte är den sorten som (den manliga) omgivningen uppskattar.

Vad jag vill komma fram till alltså... För exakt vem är dom där tipsen egentligen? Alla vältränade snyggon har ju redan sitt på det torra, eller får åtminstone ligga minst en gång i veckan. Jag menar, får vi inte ligga när vi piffat till oss som mest på lördag lär vi knappast få till det i starkt ljus itryckta illasittandes, svettiga tights. Så då står ju vi där, svettiga, mindre smala och hyperventilerar med desperation i blicken efter någon som kan hjälpa en massera bort krampen i låren. Närmre än så kommer man inte nåt hanky panky på ett gym, om man inte är extremt vältränad och snygg eller extremt rik.

Breaking the law!

Systrarna var ute på stadens gator i helgen och roade sig. Eller ja, snarare oroade sig. Det vankades öltält och coverband och vi hoppades på gratis cider och kanske varsitt nyp i stieurten (visserligen var det både en cpskadad man och en snubbe som såg ut som Hitler som stötte på oss, men vi var inte tillräckligt fulla för att falla för deras charm). Ingen av våra förhoppningar slog in, istället fick vi leka föräldrar på stan och ringa polisen när ungdomarna slogs för fullt. Efter att vi lekt föräldrar kände jag att jag måste göra nåt olagligt för att vi inte skulle känna oss allt för präktiga. Jag kände mig galen och bröt mot lagen genom att urinera bakom ett elskåp. Mest för att jag inte hittade en toalett inom vettigt avstånd, men det behöver vi ju inte berätta för någon.

Ja, snart är det lördag igen.

Ja just det...

Kände mig extremt motiverad att skriva ett litet inlägg nu när Sivan tog sig tid att skriva ett. Så...eh...jaha? Det har inte hänt nånting nytt i mitt liv. Jag är fortfarande en fancy städerska, fortfarande väldigt otränad (fast jag gick ner 4 kilo när jag magsjukade mig, senast jag var så smal var när jag föddes!), fortfarande på gränsen till alkoholist, fortfarande retar jag mig på puckade journalister.. ja, livet leker fortfarande! Ja, varför inte ta ett litet exempel på hur pass puckade journalister faktiskt kan vara? (Jag vet att ni vill!) Here it goes...

Fancy städerska moppar golv, mindre fancy journalist kommer fram till henne.
- Har du sett min mobil? Jag förla den igår, tänkte att du kanske har sett den? Eller kanske kan titta efter den då du går runt och städar?

Redaktionen är stor. På redaktionen ligger väääldigt många mobiler lite här och var på skrivborden. Fancy städerska frågar journalisten vad det kan tänkas vara för märke på mobilen, så jag åtminstone vet vad jag ska titta efter. Journalisten ser lite fundersam ut, tittar sig omkring och pekar slutligen på musen till en dator.
- Den ser ut ungefär som den där!

Jajustdet. Klart som fan att du inte hittar mobilen om du inte ens vet hur den ser ut. Jag sa såklart inte det till honom, som vanligt höll jag min irritation inom mig, men det var svårt ska ni veta. Tröttma säger jag bara.

Åjustja. Vi var på bröllop. Och på maskerad! Pensionärs och hårdrockstema - roligaste festen i manneminne! Sivan såg ut som Mona Seilitz och jag... eh... ja, jag var mest bara gråhårig och ful. Fyllan var extrem och så var även bakfyllan för min del. Men det var det värt. Bröllopet var fint förresten. Vi grät lite, men framförallt så var vi onyktra. Och det är ju det enda som räknas här i världen.

Nu blir det kräftor och öltält. Skål!

070809

Äh. Missade datumet med 30 min... Ja, som Vaselin kommenterade här nedan så dog vi nog lite efter Gatufesten. Mkt har hänt. Vi är latare än vanligt. Fortfarande sammanboende, fortfarande otränade och vindrickande, så inget nytt (inget överhuvudtaget) under kjolen. Inte hos mig iaf, Sonjas kjoltillstånd törs jag inte yttra mig om.

Öööööh, så vad mer? Min fina bil är fortfarande kvaddad. Väntar på kosing från lastbilsgubbens försäkringsbolag. Fick ett minor breakdown i helgen när jag åkte till hemstaden för mammas födelsedagskalas... För att göra en lång historia ändå rätt lång:

Jag hoppar på bussen här i stan, vännen J är snäll och kör mig, katten och mina 3 väskor till stationen. Hon ställer in den största väskan i bagageutrymmet, jag + katten och allt annat jox hoppar (läs: kliver på i sakteliga mak med stort besvär) in i bussen o tar en plats långt bak. Det är en torsdagkväll, rätt bra med folk på bussen men jag o Bea, som katten kallas när hon inte kallas det hon heter, får sitta ifred.

Vi gör några stopp. Folk kliver av. Vi gör ett längre stopp i "Härblåserdettamejfanjämtochpallarduintedetsåstick!" där folk både kliver av och på. Många hippies med jättestora ryggsäckar, det luktar Urkult lång väg. 4 mil senare är vi framme. Jag har ringt mamma så hon står och väntar. Klockan har hunnit bli 23.30 när jag o Bea kliver av. Ställer ner katten, säger hej till mamma och öppnar bagageutrymmesluckan. För här i norr får resenärerna minsann göra det själva. Snabb överblick. Ser inte min blåa gamla fotbollsväska. Kollar lite till, flyttar på massa hippie-väskor. Nähäpp. Flyttar på en jobbig tants malätna blommiga trötta resväska. Nope. Icke. Njet. Nä. Min väskjävel är försvunnen.

Jaha. Så nån har snott min väska. Vad lämpligt. Mor fyller 60 år imorgon och jag hade givetvis packat ner alla mina bästa grejjer för o kunna göra mig fin. Dvs. plattång, stora necessären, 4 klänningar (2 aldrig använda) 2 kjolar, en uppsjö av tröjor och linnen, massa annat såklart och mina sköna träningsskor. Bra. Självrisk på 1500:- tänker jag. Just vad jag ville bränna pengar på. Sätter mig i mammas bil och bryter ihop lite. Skyller allt på långtradarchauffören som kvaddade mig och bilen. Hans jävla fel att jag förlorat mina bästa grejjer eftersom jag var tvungen att åka bussatan. Lugnande mamma kör mig tillbaka till blås-staden för o kolla så väskan inte står kvar där bortglömd och ensam. Icke det. Den är stulen. TVÅ FÖRBANNADE SKITHÄNDELSER PÅ EN OCH SAMMA MÅNAD! Inget läge för att hamstra trisslotter iallafall, så mycket fattade jag.

Blablabla, jadijada. Fick panikköpa ny outfit i lilla hemstaden, där finns inte så mkt men lyckades väl halvdant iallafall. Många turer blev det sen på fredagen och måndagen om denna väska. På måndag e.m ringer bussbolaget upp mig, det bolag som jag varit på som en förbannad grävling och tvingat dom att ta reda på saker och ting. Då har tydligen en tjej lämnat in väskan hos dom. Hon ställde visst ut min väska för att kunna ta ut sin och sen glömde hon ställa in den igen, och bussen åkte vidare. Ja hoppsan. Sånt som händer. "Du ska ju vara glad att du fick tillbaka den!" - har alla sagt till mig hela veckan.. jo visserligen, men jag orkar inte höra den frasen en gång till! Varför händer det överhuvudtaget?!? Mbah. Fattas bara att jag får ett skambud av försäkringsbolaget också för bilen... Imorrn ska iaf jag o Sonja svulla sprit och kräftor. Eller Sonja har legat kräksjuk denna vecka så blir väl jag som står för både spritandet och kräftandet. Hon får äran att sjunga alla snapsvisor då. Win-Win.

Sanslöst, redlöst och hejdlöst roligt.

För sliten för att gå in ordentligt på veckans bravader. Exempelvis så sjöng vi på de tre dagarna samma fucking jävla låtsatan all day long med vissa variationer. Några av dem:

Vi är så glada hurra för du har födelsedag
Vi är så glada hurra för vi ska festa idag
Vi är så glada hurra för vi ska snapsa idag
Vi är så glada hurra för vi får pizzan snart
Vi är så glada hurra för jag har kräkits idag.

Unt so weiter.

Resten måste jag smälta ett tag till. Fridns. Utan e.

Gatufestn!

Äntligen är det dags! Tre dagar med konstant fylla och en jävla massa langos! Vi inledde dock festligheterna i sorgens tecken: Sivan krockade med Hyndan! Hon skrämde slag på mig och jag var helt övertygad om att hon hade dött (fast när jag tänkte efter kom jag på att hon faktiskt hade ringt mig alldeles själv, om än chockad och ledsen, och berättat att hon och Hyndan blivit påkörda av en lastbil). Vi spenderade några timmar på akuten och hade faktiskt rätt roligt (iallafall jag, som inte var glaskross-skadad eller chockad). Jag testade en den huvudbonader som fanns där inne på Sivans rum, blåste upp engångshandskar tills dom gick sönder - ja, det var en helkväll! Och när Sivan kläckte ur sig "Brandmannen var ganska jättesöt" ja, då visste jag att hon var utom fara.

När vi åkte hemöver kände jag en enorm lättnad över att Sivan levde, hade alla kroppsdelar i hyfsat behåll, att hon fortfarande tyckte om pojkar och att hon fortfarande ville supa skallen av sig i dagarna tre.

För att vara lite seriös för en gångsskull: bilen blev skrot, Sivan lever fortfarande. Jag kunde inte vara gladare. Jag älskar henne! Min bästaste bästevän!

Och affärerna går bra?

Jag gör om och gör rätt när jag kommer på något att säga om den här skylten. Just nu tycker jag att den är förträffligt fantastisk alldeles på egen hand. Tror jag ska snickra en liknande till min o Sonjas ytterdörr. Så slipper vi äntligen alla (1) vänner som springer här stupikvarten. Ursäkta fotograferingen. Den ägde visst rum under en möhippa, go figure.

Hey, Mr. CoolProfessor

Okej. Så alla universitetsmagistrar har faktiskt inte odlat mossa istället för hår på skalpen. Alla är inte bittra halvblinda gubbar med för mycket fritid och för lite självdistans.

Den här snubben verkar rätt fräsig, synd bara att han inte finns vid mitt campus och att jag enbart kommer ha honom i distanskurser. Det här var iallafall hans svar angående en students undran om en bok i kurslitteraturen verkligen var nödvändig:

"Det finns inget unikt med den här boken. Allt som gås igenom på kursen finns att tas reda på, på andra håll. http://www.justfuckinggoogleit.com/ är en bra länk."

Hihihi. Jag skrattade högt för mig själv. Rolig kille. Undra om han är snygg och singel?

Probably not.




... Såååå... hur många av er kollade på länken?

Kamikaze-Mumin?

Såhär illa kan det tydligen gå om man ägs av ett barn i de lite mer fäncy delarna av vår stad (nu var kanske inte det här specifika huset ett representabelt exempel, men det har en okej adress). Gosedjuren blir tydligen mördade, eller begår självmord. Mumintrollet är väl i och för sig inte den hippaste leksak en femåring av dagen kan äga, kanske fler mumintroll går ett liknande öde till mötes?

Vet inte, tycker han ser rätt hjälplös ut?

Har ni sett den?

Min städmani alltså. Den är som bortblåst. Jag som annars skäller på Sivan när hon lägger smulor på mattan. Jag såg massor med smulor i köket men kände ingen som helst lust att dammsuga upp dom. Har det nåt att göra med att vårt annars hyfsat städade hem kommer se ut som världens knarkarkvart efter 3 dagars festande med översovande vänner i varje hörn?

Igår var systrarna på möhippa. Jag kände mig tjock. Den blivande bruden åkte mc, blev sminkad och piffad, fick ta modellbilder och spela in en singel. Charmigt naiv som jag kan vara ibland så trodde jag att hon skulle sjunga och att vi andra skulle få titta på. Så blev det inte Istället fick vi andra köra i sann barnakörs anda. Endast jag och Sivan var nyktra medan dom andra bälgde i sig öl, vin, cider etc. Ni kanske vill veta vilken låt som spelades in? Tommy tycker om mig. Fast Tommy var utbytt mot den blivande brudgummens namn. Jag sjöng alltså Tommy tycker om mig 9281237 gånger. I nyktert tillstånd. Konstigare än så blir det nog inte.

Bäst jag fuskstädar mig genom lägan nu så inte Sivan får ett vansinnesutbrott när hon kommer hem.