Barn går i farstun

I helgen har jag befunnit mig i byn och myst med syster och hennes familj. Och så hann jag träffa mamma och pappa! Och min älskade katt som nu är i pappas vård. Iallafall. Systeryster har fått för sig att avla barn är kul och har nu hela två stycken (Ja, hela. Inte trasiga)!

Jag har fått äran att bära runt på den minsta klumpen som är ca 4 månader gammal och som luktar gott och som ler så där galet sött när man tittar på honom och som endast gnäller till lite när han är hungrig och som enbart skrattar när man lägger honom på skötbordet. Herrn däremot fick äran att brottas, hoppa studsmatta och leka polis och tjuv med en obstinat 4-åring. Så medan jag myste med lillklimpen och tänkte att det kanske inte är så himla jobbigt att ha barn ändå - så var herrn helt utpumpad och när vi skulle sova sa han "Nä. Det blir inga barn. Aldrig."

Det är det där som är så lömskt. Skulle jag enbart vistas bland småbäbisar skulle jag säkert gå på hela skiten och skaffa mig en unge - men tack och lov finns det en 4-åring med energi för ett helt 11-mannalag i Allsvenskan som tar ner en på jorden igen.

Jag är för lat för att ha barn. Bekväm. Och så tycker jag om att vara full. Jag tror tillochmed att jag tycker om att vara bakfull också. För då har man liksom en bra ursäkt för att ligga i soffan hela söndan.