Nönönönönönönönö Batman!

Alltså. Ibland finns det medmänniskor och inte enbart motmänniskor. Som för några veckor sen när jag jobbade i butiken i stan istället för min vanliga butik som ligger en mil utanför. Då var det en gaggig tant som hade handlat en hel del och jag hade slagit in paket & jadijada. Och tanten surrade på, tackade så hjärtligt och mumlade att hon skulle bege sig mot busstationen. Fine, halta dit du, tänkte jag och så sa jag hejdå på mitt allra trevligaste vis.

Sen. Upptäcker jag efter 10 min att hon glömt börsen (portmonnän, plånboken för er icke-norrlänningar) vid kassan. Jag minns att hon nämnde nåt om att åka buss, så jag startar mina lurviga och börjar älga bort mot stationen.

Väl framme ser jag fyra bussar, ögonen scannar snabbt av vilken det är mest folk vid och som ser ut att avgå härnäst. Och där, längst fram i den långa kön ser jag en liten tant med två stora kassar från vår butik. Vad gör jag? Det är jättemånga människor bakom henne och hon kliver precis på och betalar. Jo, jag hoppar på längst bak i bussen! Väldigt gasell-likt om jag får säga det själv, gasellar vidare framåt och räcker fram tantens börs precis när hon börjar leta efter den i handväskan.

Tanten var i chock, förstod inte vem den blonda andfådda flickan var och fick inte fram ett ord. Jag sa bara nåt i stil med "Den här var visst din, så bra att jag hann ikapp dig". Sen älgade jag tillbaka till butiken och tyckte jag hade varit duktig.

Igår kom blomkålen (som jobbar i stadsbutiken) med ett kuvert till mig. Däri låg ett kort och en hundralapp från Estrid. Tydligen har tanten febrilt försökt fått tag på mig och varit in i stadsbutiken ett flertal gånger men inte hittat mig (för jag jobbar ju inte där egentligen) och tillslut bad hon någon leverera hälsningen och pengen. Hade jag träffat tanten i person hade jag nog inte tagit emot lappen, men vad ska jag göra nu? Dessutom ökar den min buffert med 100% så den är väldigt välkommen också... Så tack Estrid! Du kan få adoptera mig till ditt barnbarn anyday.