Ännu en dag på jobbet. En ganska hyfsad dag. Ännu en, kanske inte så puckad, men otrevlig journalist. Jag var på redaktionen och moppade golv som om mitt liv hängde på det. Redaktionen är stökig. Sladdar, väskor, skor, papper, tidningar överallt på golven. Självklart är det rätt svårt att städa då det är saker ivägen. Så kommer jag till det jag bävat för hela dagen. Jag måste moppa golvet inne hos suraste journalisten ever. Vi kan kalla henne Bitterfittan. Hon ler aldrig. Hon säger aldrig hej. Ärligt talat så trodde jag inte att hon kunde prata överhuvudtaget förrän idag. Iallafall, jag ser att hon går iväg för att kopiera och jag rusar in på hennes kontor för att hinna städa innan hon kommer tillbaka.
Icke.
Hon hinner tillbaka innan jag är klar. Men till min extremt stora förvåning så plockar hon upp saker från golvet, flyttar på stolar och möbler så det ska bli lättare för mig att städa. Jag bara gapar, får ur mig ett "Tack" och hinner tänka "Är kärringen snäll? Eller har hon precis fått reda på att hon ska dö och därför måste begå några goda gärningar innan det är dags för pärleporten?". Sekunden senare fräser hon "Ja, man måste ju göra så här, så det blir riktigt gjort nångång!"
Som sagt... tackar, tackar!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Skulle inte förvåna mig om hon har ett finskklingande efternamn också, för då har vi fått skit av samma person båda två... =)
Skicka en kommentar