Hallå hela växeln

Vissa prylar och grunkor är ju otroligt fiffiga, och oftast har dom där prylarna och grunkorna ännu fiffigare finesser. Ta min hemtelefon tex, den är bärbar och som ni kanske läst i inlägget nedan så har jag en förmåga att förlägga bärbara saker (såsom nycklar och faktiskt även träningskort). Självklart händer det att jag förlägger telefonen på mer eller mindre märkliga ställen, men då har ju folket som meckat med telefonen varit såå finurliga och smarta att dom satt en knapp på basstationen. Och inte vilken knapp som helst heller, utan en knapp som efter enbart ett lätt tryck gör så att den borttappade telefonen börjar pipa där i badrumsskåpet eller i kylen eller vars man nu lägger den. Genialiskt om ni frågar mig.

Men. Så har dom (förmodligen nån eller några kineser) även satt en knapp på själva telefonen som man kan trycka in om man, som man ju ofta gör, tappar bort eller glömmer var man hade basstationen sist.

Hur många har egentligen nytta av den funktionen? Va? Möjligtvis att Asta och Börje kan behöva den så här på deras senildementa höst, men å andra sidan har jag svårt att tro att Asta överhuvudtaget förstår hur man svarar i en bärbartelefon, än mindre att Börje skulle få för sig att gå omkring och samtidigt prata då han ju nyss brutit lårbenshalsen.


Korkat, I say. Mer korkat var det förresten av mig att lägga nycklarna i Sivans jackficka istället för min. Men mest korkat var nog det faktum att det inte slog mig förrän fyra dagar efter själva borttappandet att jag skulle leta just där.